Konfirmationsminne

Min dotter hade hittat mina gamla konfirmationsminneskort en dag då hon röjde bland lådor. De där med ett namn och datum i guld och en bild på en bibel och ett ljus. De har legat på fönsterblecket ett tag nu utan att jag har egentligen tänkt på dem. Men i morse så gjorde jag det, och upptäckte att det var något konstigt med namnet. Jag stavade Nicklas med "ck". Kommer ihåg att jag vid tidpunkten för konfirmationen var förbryllad över det med Gud och trodde nog att han fanns, och insåg att det var ganska så talande att jag numera stavar Niclas med bara "c", och att jag numera är en övertygad ateist. Två olika personer, två olika tidsåldrar.

Gick en rask promenad till jobbet, då alla cyklar var trasiga och skaldade efter morgonens tankar i den regnfriska morgonluften, men som lovar en fantastisk dag.

Jag stavade Niklas med ”k”
För ”k”t var mitt hemliga tecken
En gång då vi båda var små
Och vi lekte och stoja vid bäcken

Men nu stavar jag Niclas med ”c”
För att ”se” är ju en slags beskådan
Och de tecken jag nu kan bese
Har jag gömt i den hemliga lådan