Jag är imponerad av mig själv. I tre dagar har jag lyckats hålla upp entusiasmen för dett klotterplank. Fördelen med ett klotterplank är att saker och ting inte behöver atta vara färdiga för att publiceras här. Ska använda det för halvfärdiga saker som skulle kunna bli något men som jag aldrig orkar fullfölja till slutet.
Jag kom hem tidigt från jobbet idag och det fanns en gnutta ork kvar och vädret var fint, så det blev åter en springrunda. gjorde inte lika ont idag, och jag kunde njuta av smärtan idag. Har visst problem med att bli omkörd, omsprungen, omcyklad. Kom en skran man och sprang om mig på tillbakavägen. Jag var helt chanslös. Blir antingen att träna hårdare, skita i att jogga eller undertrycka mitt ego.
Så jag fick några byggklossar att nynna på medan medan jag joggar fram. Det lät fantastiskt i mitt huvud, och det kanske låter lite banalt med detta kunde vara refrängen till en ny sommarslagdänga
Om jag var en varg, så skulle jag yla.
Yla för månen då den lyser på mig.
Om du gav mig värme så sökte jag kyla.
Om jag var jag så älska jag dig.
Men jag är en vandrare, dömd till att vandra.
Att söka en plats, men som finns inuti.
Där jag kan vara som alla andra.
Där jag är jag och där jag är vi.
Nu får det vara slut på det mentisentala. Ska engagera mig i mit vinglas och Kevin Costner som Wyatt Earp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar